Mimmie Lundin Norberg

Men jag förstår inte. Jag var 16 - dubbelt så gammal som dem är! - när jag flyttade ifrån mina föräldar och då bodde jag borta i fem dagar. Dessa 8-åriga flickor är borta från sina föräldrar i sju. Det var så hemskt att se ångesten i deras ögon när föräldrarna skulle fara igen efter den där ynka timmen på onsdagarna. Det var så hemskt att se hur de försökte dölja att de var ledsna, de få gånger de fick komma hem under en helg. Hur svårt de hade att försöka glädjas att de var hemma, istället för frukta dagen de skulle fara. För jag känner igen mig. Eller rättare sagt, jag har känt igen mig. Under första delen av ettan gick hela min vecka ut på att räkna ner dagarna tills jag skulle få komma hem, och väl hemma räknade jag ner timmarna tills jag skulle fara igen. Jag vet även att den tiden går över, man vänjer sig, och idag skulle jag inte kunna tänka mig något annat. Men återigen - jag var dubbelt så gammal som dem.

Sex månader gick och huvudpersonen April hade fortfarande hemlängtan och grät varenda kväll. Hon och hennes rumskompis berättade en kväll att det bästa sättet att "klara sig från att gråta" när föräldrarna for var att "bara få det överstökat" - att snabbt pussa hejdå och sedan springa därifrån.

Mamman frågade sig själv om det var värt det, och om hon trodde att dottern verkligen skulle tycka att det var värt att spendera halva sin barndom och hela tonårstiden borta för att kunna lära sig formulera meningar bättre. Eller kunna räkna ut en ekvation snabbare. Och varje gång både mamman och dottern skulle prata om dotterns tid på internatskolan så grät dem.

Jag tycker bara det är så hemskt att se hur den ynka lilla timmen mamman och dottern fick spendera med varandra gick åt till att trösta dottern. Hur föräldrarna låtit tanken vid att barnen skulle få en bättre utbildning, gick före tanken om att låta barnen få en bra barndom. Hur glada föräldrarna blev vid tanken av att sina barn kanske skulle kunna bli framtidens bästa kirurg, ingenjör eller advokat. Hur föräldrarna kunde säga till sina barn "att det kommer löna sig i framtiden!". Och hur tydligt det var att föräldrarna under hela tiden tänkte så mycket med hjärnan, och inte med hjärtat.