Hon svängde ut från gatan så snabbt att cykeln nästan sladdade omkull. Kylan bet i hennes kinder och tårarna som rann började frysa till is. Hennes skosnören var oknutna men hon kunde inte bry sig mindre. Hon hade bara en vante, den andra hade hon glömt och det gjorde ont att hålla i det kalla styret. Hon var vilsen, rädd. Hon ville SMS:a henne men hon visste inte vad hon skulle skriva. Det blev ledsna, förvirrade ord i en röra, men det fick duga. Hon tryckte på ”skicka” och fortsatte trampa hemåt. Ikväll hade hon känt sig sviken som egentligen så många gånger förut, men nu gjorde det faktiskt något - hon ville inte blunda längre. Hon försökte tänka ut vad hon skulle känna, vad hon skulle skriva, säga, men hon visste inte. Hon visste bara att allt gjorde så ont. Så jävla ont.

Oktober 2010